Utanför står Paris Hilton och gråter.
"Jag har tappat bort min hund!" snörvlar hon.
"Var såg du honom senast?" frågar jag.
"En trappa ner." svarar hon.
"Konstigt." säger jag.
"Vänta ska jag bara ta på mig lite så går vi och letar efter honom." fortsätter jag och skyndar mig att få på mig ett par byxor och en skjorta, trampar i mina mjukistofflor föreställande två kattungar och går ut i trapphuset. Paris fnissar lite grand mellan tårarna när hon ser mina mjukistofflor men det bjuder jag på. För övrigt kändes det bättre när hon slutade gråta.
Vi gick ner till fjärde våningen (jag bor som ni vet överst i ett femvåningshus) och tittade. Ingen hund. Gamla fru Gustafsson öppnade som vanligt dörren några centimeter för att se vem som gick förbi utanför hennes dörr.
Plötsligt slår det mig! Har du tittat i handväskan, frågar jag? Paris fumlar med blixtlåset och får snart upp både blixtlås och hund. Överlycklig kastar hon sig om halsen och pussar och kramar mig och säger att hon tänker ge mig ett hotell som tack för hjälpen.
Jag vill inte ha något hotell så jag mumlar något om att jag är allergisk mot hotellrum. Jag tror hon gick på det.
På eftermiddagen krossade någon (var det du, Christian?) mitt fönster med en tegelsten. "Förlåt" stod det på en lapp som var fasttejpad på den. Imponerande att träffa min ruta på femte våningen.
Någon som har en bit kartong till övers?
Bevismaterial A
Så var min dag. Inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar