Ni minns säkert hur Christian Olsson drabbades av trestegsskräck och ringde mig för att få behandling. Sedan dess har vi gjort några tafatta försök att titta på sand, känna doften av spikskosvett och lyssna till hur ett par shorts faller i golvet från rummet bredvid. Det känns som vi stått kvar på ruta ett.
Igår kväll gav vi upp tidigt och klockan var väl inte mer än åtta när Christian stängde dörren till sitt rum. Det tog dock inte många minuter förrän jag hörde ett svagt mumlande därinne ifrån. Jag vill inte spionera men efter att ha hört mumlandet i trekvart drygt så gläntade jag lite på dörren.
Där fick jag se Christian sitta i ett djupt samtal med en harkrank som hade irrat sig in på hans rum. De satt och diskuterade trestegets innersta väsen och jag kände att mitt jobb var gjort.
Idag när jag vaknade och knackade på Christians dörr var det ingen som öppnade. Återigen gläntar jag på hans dörr men finner att rummet är tomt. Jag kände både lättnad och oro i kroppen. Lättnad över att slippa honom men oro för vad han kommer att ta sig till. På tisdag är det DN-gala och jag vet inte om världen är reda för den nya Christian Olsson. Men framför allt vet jag inte om den nya Christian Olsson är redo för världen...
Harkrank? Christian Olsson?
Idag har förresten både Jenny Kallur och Alhaji Jeng (eller Alhaji Gäddhäng som Christian kallar honom) ringt mig och hånskrattat åt Christians åkomma. De borde skämmas! Och sluta läsa min blogg!
Så var min dag. Inte.
1 kommentar:
Jag läser din blogg hur mycket jag vill!
Skicka en kommentar