Min granne är en trevlig man från Holland. Han heter Vrater van Szlenthudl. Han är den där typen som hälsar på sina grannar när han möter dem, oavsett om det behövs eller inte. Häromdagen kom vi hem samtidigt. Jag hade varit och badat, han hade varit och gjort högskoleprovet. Jag kanske ska påpeka att jag badat i ett hus med stora bassänger avsedda att användas för att bli blöt i. Jag använde mig inte av de där stora vattensamlingarna som finns utomhus, typ hav och sånt. Nä, detta var inomhus. De hade badvakter där också. Som om någon skulle vilja sno ett bad. Trögfjantar!
Hur som helst! Min granne Vrater van Szlenthudl och jag kom fram till vår port precis samtidigt. Och då uppstår den där pinsamma situationen att avgöra vem som ska knappa in portkoden. Vi valde att avgjorde det hela med sten-sax-påse. Vrater valde påse. Jag valde knuten näve med lillfinger och tumme pekandes åt varsitt håll, även kallat "telefonen". Med andra ord ringde jag en vän. Jag valde att ringa Bert Karlsson som var skyldig mig en tjänst efter att jag bjudit honom på fisksoppa. Tyvärr blev han skogstokig eftersom jag avbröt honom i sin lördagsmiddag. Ett tips för alla som inte vill avbryta Bert i sin onsdagsmiddag är att ringa en söndag. Eller nä, vänta till måndagen för säkerhets skull.
När Bert slängt luren i örat på mig märkte jag att Vrater var försvunnen...
---
Det visade sig att min granne Vrater van Szlenthudl tröttnat och knappat in portkoden själv och gått in utan mig. Därför blev jag tvungen att vänta på nästa person som kunde öppna porten. Mitt sifferminne är inte vad det borde vara…
---
När jag väntat i fyra timmar på att någon skulle kunna komma och öppna porten så gav jag mig på att chansa. Jag knappade in fel kod två gånger, sen vågade jag inte prova fler gånger eftersom jag inte hade PUK-koden...
Så var min dag. Inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar